Life by Madelly – ADHD, Aspergers syndrom och att återhämta sig efter en katastrof

Annons

Lunch i stan

Nu ska jag snart ta bussen och möta Adam i stan, fan vad mysigt det ska bli. Vi har inte umgåtts på hur jävla länge som helst, så nu ska vi sätta oss någonstans och snacka om vad vi haft för oss under sommaren och vad som händer i framtiden.
Idag skriker min kropp på mig och det var en rejäl kamp att gå upp klockan tolv och sen gå in i duschen, men jag gjorde det. Kroppen vill fortfarande inte vara igång, men det skiter jag i för jag ska fan träffa min vän! Jag tror att det kommer bli lättare med tiden om jag fortsätter tvinga mig själv till att göra grejer, så jag tänker köra på så gott jag kan. Jag hoppas på att jag ska kunna kämpa mig igenom detta tillräckligt mycket så att jag åtminstone går upp från sängen varje dag, om än bara flytta från sängen till soffan i vardagsrummet för bara några timmar. Det är ett mål jag tänker sätta för mig själv under vintern. Det låter inte särskilt ansträngande men tro mig, det är en stor grej att kunna göra det varje dag under vintern.

Nej, nu måste jag plocka ihop mig och gå. Det ser ruskigt kyligt ut utomhus, usch.

image

I freaking love my sunglasses and my Pac-Man t-shirt

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Nu vräker vi en visdomstand

Hallå folket.
Jag har precis kommit hem från tandläkaren, och vilket underbart väder vi har va? Spöregn, såå mysigt. Hos tandläkaren så lagade vi en tand i alla fall och sen diskuterade vi en besvärlig hyresgäst i överkäken. Alla mina fyra visdomständer är nämligen ute och de är inte snea eller trycker rakt på några andra tänder, dock är de lite blyga så de har bara kommit fram litegrann och stannat halvvägs ut. Detta gör det otroligt svårt att hålla de tänderna rena och när min tandläkare nu hittade ett hål i en av visdomständerna så sa hon att det skulle vara väldigt svårt att laga den. Hon frågade därefter om vi istället bara kunde ta ut den istället. Jag ställde 3-4 motfrågor och sa sen att okejdå, vi gör oss av med den. Så i december ska jag dit och dra ut min visdomstand i överkäken på vänstra sidan tror jag (eller den högra, antingen eller) så det är väl något att se fram emot. Woho.

Goda nyheter dock. För en gångs skull så kom jag ihåg att nämna att min enda tand i underkäken som sitter snett är lite vass på insidan och att jag ofta skär tungan på den. Så hon polerade den i fem sekunder, frågade hur det var nu och vips så är det vassa borta. Vet ni hur mycket enklare det hade varit om jag bara kommit ihåg att säga det tidigare? Haha nåväl, bättre sent än aldrig antar jag. Nu väntar vi på att bedövningen ska släppa och sen tar vi något att äta, låter det bra? Perfekt.

image

Haha, högersidan av överläppen är fortfarande bedövad, den hänger inte med.

image

image

image

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Jag är så trött att jag skakar

Jag skojar inte, jättesvårt att skriva på mobilen för den slungas fram och tillbaka i mina skakande händer haha.

Herregud, jag hade glömt hur ansträngande konstant ångest är. I mitt minne har det ju såklart varit jobbigt med ångest hela tiden, naturligtvis, men jag hade faktiskt glömt hur mycket det påverkar fysiskt. I mitt huvud så hade mina sömnproblem från den förra perioden inte ens försvunnit för jag har ju alltid sömnproblem och det har jag även haft sen sist, men satan vilken skillnad det är på problem och problem. Två – tre veckor har jag haft konstant ångest nu och det känns som att min kropp långsamt stänger ner. Jag vrider mig innan jag ska somna, men istället för en och en halv timma så gör jag det nu i tre timmar. Jag tar min Atarax, men istället för tre gånger i veckan så blir det tre gånger om dagen.
Jag fryser löjligt mycket löjligt lätt. Jag snubblar över mina fötter betydligt oftare än normalt, tydligen kan jag inte lyfta dem ordentligt längre. Ögonen svider ständigt av sömnbrist och ögonlocken är som alla mina kroppsdelar dubbelt så tunga som vanligt.
Jag vet ju att detta händer, det är samma visa varenda gång. Hur kunde jag glömma det?

Men jag har veckan fullbokad ändå, jag vet att eftersom att detta kommer från mitt huvud och inte från något som faktiskt försvagar mig fysiskt ”på riktigt” så är det bästa jag kan göra att hålla mig aktiv och vaken. Åtminstone några timmar per dag. Det är dock en tunn linje mellan att hålla mig hälsosamt aktiv och att köra slut på mig själv så jag kraschar, en linje som jag har väldigt svårt att hålla mig stadigt på. Normalt berättar kroppen när det faktiskt är nog, men hur ska jag kunna hitta gränsen när kroppen alltid säger att det är nog, även om det inte är det? Jag har lärt mig det mesta med min depression vid detta laget, men denna gränsen kan jag inte än.
Lördag är jag fri , men jag har förslag om att träffa en kompis på stan en stund då. Jag tror jag ska boka in det ändå faktiskt, kan vara bra för mig. Eller så kraschar jag, det märker vi.

image

Jag gör ju inte mycket för att försöka hjälpa mig själv dock, haha.

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Alla dessa jävla listor

Det absolut värsta jag har gjort det senaste året är ju att sitta med alla listor som vi måste skicka in för att få några försäkringspengar efter att huset och hälften av allt som fanns i huset brunnit upp och nästan allt annat på ett eller annat sätt totalförstörts efteråt. Vi måste dock göra det. Vi får ingen klumpsumma med den försäkringen vi har så pappa har bestämt sig för att vi ska skriva ner varenda liten skitsak, även om det så är tjugo blyertspennor för 2 kronor styck (uh, hur många blyertspennor hade inte jag i mitt rum..). Mitt rum var ju också det största sovrummet i huset och i mina enorma garderober låg all skit som jag sparade för framtiden eller helt enkelt bara inte ville slänga bort. Som gamla mobiler jag sparade på, kassa digitalkameror, bra digitalkameror osv.
Nu när vi kommit en bra bit in i min lista så har vi också sett en sak – jävlar vad mycket dyr skit jag hade i mitt rum! Jag skojar inte. Under tiden som jag samlat på mig alla grejer så har jag inte tänkt på det, jag har ju bara ”unnat mig” grejer hela tiden men aldrig fattat vilket enormt sammanlagt värde allt får. Vi går igenom mitt rum och sen går vi igenom alla andras rum och allvarligt talat, det ser ju ut som att jag hittar på. Men jag var sån, jag köpte och önskade mig väldigt dyra saker som jag sen aldrig gjorde mig av med. Jag hade ett antal lite finklänningar utöver de vanliga klänningarna, en enorm skosamling som jag räknat ihop till ett värde av över 30 000 (som om jag ens kommer få en bråkdel av det värdet..), flaskskeppsamling värd över 10 000, dyra jackor, dyr elektronik osv. Jag och mina föräldrar har ju lagt en hel jävla förmögenhet på mina grejer under åren. Mina systrar hade alltid lite sparpengar men jag hade aldrig några, kan ni möjligtvis se varför? 
 

Dessutom hade jag en hel del arvegods.
Kalle Anka har vi prenumererat på sen pappa var liten, och alla tidningarna från dit och framåt låg i huset. Inte bara i huset heller, utan i mitt rum och i kartonger på balkongen precis utanför mitt rum eftersom att jag var den som ville fortsätta samla på Kalle Anka. Tusentals serietidningar!
Jag hade en gammal skrivmaskin med väska från 50-talet. Jag hade Lego som vi samlat på oss sedan 60-talet. Jag hade en hel samling barbiedockor med tillbehör, bilar osv. Jag hade en enorm Brio träbana med hur mycket tillbehör som helst. Jag hade radiostyrda bilar.

Jag hade alla mina dopgrejer och saker från när jag var liten. I mitt rum. Jag ville inte ha dem någon annanstans. Mina grejer skulle vara i mitt rum, oavsett om jag någonsin tog fram dem eller inte. Mina saker, mitt rum. Den mentaliteten önskar jag i efterhand att jag inte hade haft.

Jag hade flertalet Gameboys. Jag hade min storasysters 3DS, jag hade vårat gamla Gameboy Color, jag hade vårat gamla Gameboy Advance. Jag hade hälften av alla spelen till dess i mitt rum, jag hade så otroligt mycket spel.

Jag hade ett tremannatält med pinnar i garderoben, för jag ville plötsligt ha ett eget riktigt tält när jag var 11-12 och tjatade för att få det i ett år. Campade ute på våran tomt med kompisar. En sovsäck till det, en liggmadrass, en campinglampa.

Jag hade ett riktigt keyboard.
Jag hade en ihoprullbar piano”matta”.
Jag hade ett riktigt munspel, tremolostämt. Jag kunde inte spela, pappa lärde mig efter att vi köpt det. Nu har jag ett nytt munspel som mina föräldrar köpt till mig, ett munspel som är hälften så stort som det gamla, stämt i C. Bara för att jag skulle få ha ett munspel igen.
Jag hade en mungiga. Haha, det har jag aldrig kunnat spela, inte för mitt liv.
Jag hade en rosa gitarr, en bra gitarr med stålsträngar. Jag kunde inte spela gitarr, jag ville bara väldigt gärna ha en gitarr så då tyckte mina föräldrar att jag lika gärna kunde få en bra. Jag älskade den gitarren. Jag satt med den och försökte lära mig, hade stämapparat till, plektrum, axelrem, mer plektrum, instruktionsdvd för nybörjare, notbok för gitarr, gitarrställ, mjukt gitarrfodral osv. Gitarren kostade 1600 spänn, till en tonåring som inte ens kan spela. Men gud vad jag älskade den gitarren.
Jag hade en blockflöjt, för jag spelade blockflöjt när jag var liten. En ganska fin träblockflöjt med fodral och många, många notböcker.
Jag hade notböcker till piano. Så många låtar jag hade. Böckerna och bladen låg i mitt rum eller vid pianot i vardagsrummet, där allt också totalförstördes.
Undrar om jag hade min gamla fiol i garderoben? Jag hade en stråke och den där grejen man drar över stråken, det vet jag i alla fall. Fiolen låg nog någon annanstans dock.

Fotoalbum.
Datorer.
Digitalkameror.
Systemkamera.
Fotoskrivare.
En låda med julsaker.
Böcker.
Filmer.
CD-skivor.
Flera Mp3.
En iPod.
En iPhone.
Hörlurar.
Porslinsservis.
En verktygslåda och många, många verktyg.
Kuddar.
Täcken.
Taklampa.
Skrivbordslampa.
Prydnadslampor.
Vitrinskåp.
Fåtölj.
Skrivbord.
Skinnstol.
Smycken.
Tv.
En kartong med flytta hemifrån-saker som glas, vinglas, smörknivar, skärbrädor osv.
Sängen.
Bäddmadrassen.
Specialkuddarna för nackbesvär.
Alla jävla kläder.
Alla jävla skitkläder.
Alla gosedjur.
Alla små klänningar och skor jag sparade från min barndom till mina framtida barn.
Mina överskåp, fyllda med grejer jag försöker minnas.
Min dockservis i porslin.
Min fickplunta.
Mina shotglas.
Min leksaksmat.
Min leksakskassa.
Mina alldeles för många badkläder.
Mina lite för dyra träningskläder.
Mina batteriuppvärmda strumpor (en underbar uppfinning).
Min datormus.
Min hårddisk.
Mina minneskort och USB.
Mina armbandsur.
Mitt fickur.
Min väggklocka.
Mina väckarklockor.
Min klockradio.
Min nästrimmer (jag skojar inte. Använde den aldrig).
Min plattång. 
Mina hårborstar.
Mina skolböcker.
Mina skolkataloger och skolfoton.
Mina resväskor.
Mina handväskor.
Mina förvaringsboxar.
Mina flätade korgar.
Mina pärmar.
Mina skämtprylar.
Mina mössor.
Mina vantar.
Mina halsdukar.
Mina hantlar.
Mina vattenflaskor.
Mina termosar.
Alla tofsar.
Alla hårnålar.
Alla hårprodukter.
Allt mitt smink.
Min necessär.
Min sminkväska.
Mitt liv.

 

 

15 sidor är min lista på hittills. Jag ska nu sätta mig och skriva in allt jag skrivit på papper igår till min dator. Ska fylla i särskilda dokument, skicka det till mina föräldrar som sen skickar det till försäkringsbolaget. Och när värderingen skickas tillbaka till oss så kommer jag få en summa som jag inte ens kan köpa tillbaka min elektronik igen för.

 

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Hola senoritas

Jag är nu på väg till Partille för att titta på min systers konsert med blåsorkestern. De har skrivit ett litet manus själva så en det blir lite av en pjäs mellan låtarna. Det ska bli spännande faktiskt. Jag, mamma, pappa och Tessan är på väg nu, men först ska vi upp och kolla på huset lite snabbt igen. Vi hörs när vi råkas. Puss

image

Värst vad cool jag är idag då

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

stats